Användning av kolloidalt guld – förr och nu

Posted on by

Användning av Kolloidalt Guld – förr och nu

Version 2020-04-15

Av Per Dahlin

Copyright 2015 – 2020

Användningen av guld i medicinskt syfte har gamla anor, då det har använts av olika kulturer sedan flera tusen år tillbaka. Och att dricka kolloidalt guld har ansetts ha en vitaliserande och föryngrande effekt, samtidigt som det förbättrar minnet och den intellektuella kapaciteten. I Kina kallade man kolloidalt guld för “den gyllene lösningen” eller ”guld­juice”. I Indien kallades det helt enkelt för “flytande guld”.

Enligt Mahdihassan S. 1) så var det kineserna som var de första att tillverka kolloidalt guld i form av det karaktäristiska röda vattnet. Och det ansågs förlänga livet. Den kinesiska benämningen Kim (guld) och Yeh (juice) blev Kimyeh (guldjuice). Det arabiska ordet för detta röda guld var ”Alki-miya”, som var direkt taget av det kinesiska ”Kimyeh”, och beteckningen levde sedan vidare hos västerländska kemister som ordet ”alkemi”. Och begreppet alkemi syftade ursprungligen på just denna tillverkning av det röda kolloidala guldet. Alkemisterna använde sedan detta kolloidala guld i sina kemiska experiment i tron att detta var den hemliga ingrediensen.

I Indien så har den Ayurvediska traditionen länge framställt vad de kallar för ”Swarna Bhasma”, som just betyder ”rött guld”. Tillverkningsproce-duren var omständlig och tidsödande, och innebar att man malde guld till ett fint puder vilket sedan blandades med vatten och olika växter och örter, bl.a. för att få vätskan att färgas röd. Man tillsatte även kvicksilver-sulfid (rödfärgade kristaller som kallas för ”cinnabar”), detta i tafatt försök att försöka få fram den rätta rödfärgade färgen. Problemet med det senare, är att alla kvicksilverföreningar är starkt toxiska. Och detta har också medfört att Kolloidalt Guld i Indien delvis fått ett dåligt rykte, när personer som inte behärskat kemin på så sätt har fuskat genom att tillsätta en rödfärgad kvicksilverförening.

Under medeltiden så användes guld medicinskt för att bl.a. bota epilepsi, mentalsjukdomar och spetälska. Det började med att den fransk-spanska läkaren Arnaldus de Villa Nova (1235 – 1311) förespråkade användandet av guld som medicin för god syn, hjärtstimulans och som allmänt livsför-längande 2). Under 1400-talet så återupptäckte man också ”Kungsvatten” (en blandning av salpetersyra och saltsyra), då känt under beteckningen ”Aqua Regia” 2), som är det enda som löser upp guld. Och genom att man sedan kokade bort syran så fick man fram guldklorid, som sedan kunde lösas i vatten, och därefter ”reduceras” till det rödfärgade kolloidala guldet. Och därmed hade man s.a.s. återupptäckt hur man tillverkade kolloidalt guld.

Under 1500-talet så var det allmänt känt av dåtidens kemister hur man på så sätt tillverkade kolloidalt guld, även om man alltså inte använde denna beteckning. Ex.vis beskrev den tysk-schweisiska kemisten och alkemisten Paracelsus (1423 – 1541) hur man tillverkar guldklorid och sedan redu-cerar en lösning av guldklorid till det röda kolloidala guldet, som kallades för ”Aurum Potable”, ”Oleum Auri” och ”Quinta Essentia Auri” (beroende på konsistens), detta genom att använda alkoholextrakt av olika växter samt socker som reduktionsmedel. Och han hävdade att denna röda vätska ”gör hjärtat glad” 3). Paracelsus rekommenderade kolloidalt guld i terapin mot epilepsi 42).

Den brittiska botanisten, herbalisten, läkaren och astrologen Nicholas Culpeper (1616-1664) rekommenderade kolloidalt guld för behandling av krämpor förorsakade av minskad vitalitet, depression, svimningar och epilepsi. Sjukdomar som man idag ofta betraktar som neurologiska och eller psykiatriska 41).

Det var dock först den brittiska vetenskapsmannen Michael Faraday (1791 – 1867) som år 1857 på ett mer vetenskapligt sätt studerade kolloidalt guld, och som redogjorde för dess kemiska egenskaper 4), och som kom fram att man kunde tillverka olika storlekar på dessa guldpartiklar genom att tillföra olika kemiska substanser, som därmed resulterade i att den röda färgen övergick i violett och därefter blå. Och han konstaterade, att den var den rubinröda färgen som också visade att guldpartiklarna hade den minsta storleken. Och 4 år senare, 1861, så myntades för första gången begreppet ”kolloidal”, för att beteckna ytterst små partiklar som svävar fritt i vatten.

Vid 1800-talets början så introducerades guldklorid för behandling av syfilis. Och 1821 så publicerade den franske läkaren J.A. Chrestien en avhandling om användning av guld för diverse sjukdomar i allmänhet och syfilis i synnerhet. Och han kom fram till att guld var mycket skon­sam­mare än kvicksilver (vilket var vad som vanligtvis användes mot syfilis på denna tid). Men också att de som behandlades med guld uppvisade en ökad vitalitet och intellektuell förmåga, och att det också hade positiv effekt på kroppens körtlar inkl. sexualfunktionerna 44).

Och därefter och ända fram till 1900-talets mitt så har guld används för att bota diverse sjukdomar. Tuberkulos trodde man först var en ärftlig sjukdom, tills den tyske medicinforskaren Robert Koch (1843 – 1910) bevisade att sjukdomen orsakades av en bakterie, något han 1905 fick nobelpris i medicin för 5). Och då man sedan slutet av 1800-talet experi­menterade med olika guldsalter för att bekämpa bakterier, så kunde man sedan effektivt även bekämpa tuberkulos när man fick det bekräftat att det orsakades av bakterien ”Mycobacterium tuberculosis” 6) 7).

1879 så publicerade den brittiska läkaren, homeopaten och författaren James Compton Burnett (1840-1901) en lång avhandling om använd­ningen av guld inom medicinen. Och han lyfte fram att guld kunde användas mot diverse sjukdomar, inklusive neurologiska sjukdomar och körtelsjukdomar, liksom mot epilepsi, hjärtsjukdomar, sterilitet och sjukdomar i livmodern. Och som homeopat så uppmärksammade han också att homeopatins fader, Samuel Hahnemann (1775-1843), hade hänvisat till ett trettiotal olika författare under perioden 1698-1730, vilka hade prisat guld som ett värdefullt läkemedel mot depression. Burnett uppmärksammade också de toxiska effekterna hos guldklorid, och som homeopat förordade han låga koncentrationer – 2 till 6 mg per dag 45).

Den tysk-schweiziska läkaren Hermann Eichorst (1849-1921), nämner i en bok han publicerade 1886, hur guldsaltet guldklorid kan användas (till­sam­mans med andra ämnen) mot astma hos personer som har nervösa problem 46).

I den medicinska läroboken ”A Compend of Materia Medica” beskriver författaren Potter hur guld ska tillredas och användas som en blandning mellan guldklorid och natriumklorid i lika delar i fast form, med doseringen 1/30 till 1/10 gram i endera pillerform eller i lösning. Han skriver där, att guld påminner om kvicksilver. Och att det i små doser ökar aptiten och underlättar matsmältningen, stimulerar hjärnans funktioner och ger en tydlig mental upprymdhet, en känsla av välbefinnande. Det fungerar även som afrodisiakum hos båda könen. Men i alltför hög dos så förorsakar det illamående och kräkningar, irriterar körtlarna, ökar mängden saliv, urin och menstruationsblod och ger feber. Och beskriver vidare hur förgiftning av guldklorid ska behandlas.

Från slutet av 1800-talet ända fram till modern tid så användes guldklorid för att försöka bota alkoholism, en metod som kallades för ”Keely’s kur” eller ”guldkuren”, efter den amerikanske läkaren Leslie Keeley (1879 – 1965) och hans ”Keely Institute”, som erbjöd behandling mot alkoholism ända fram till 1975 8). Och den medicinska användningen av guld och guldsalter fick en speciell beteckning såsom ”chrysoterapi” eller ”auro-terapi”. Och de synbara bieffekterna fick också ett särskilt namn, näm-ligen ”Chrysiasis”, och som innebar att huden fick en purpur-grå färg av alltför stort intag av guldsalter, delvis liknande ”Argyria” i fallet med intag av silversalter 9).

I början av 1900-talet så användes kolloidalt guld för diagnos av leverns funktion samt för analys av ryggmärgsvätskan 7). Guld har också sedan 1900-talets början använts mot reumatiska sjukdomar, introducerat av den franske läkaren Jacques Forestier (1890 – 1978), som använde guldsalt 10).

Den amerikanske läkaren Guy Abraham har sedermera (1997) påvisat att kolloidalt guld kan användas som alternativ till guldsalter, då de fungerar effektivt vid behandling av reumatism, och detta utan att ha de toxiska effekter som guldsalter annars har. Studien gjordes på en studie på 10 patienter som fick dricka kolloidalt guld under 24 veckor för be­handling av ledgångsreumatism, och resultatet var att 9 av de 10 uppvisade mar­kanta förbättringar 11).

I en studie från 1977 mätte man spårelement, inklusive guld, i livmoder­slemhinnan (endometrium samt decidua) för att kunna se några cykliska variationer inkl. under graviditet. Då man kände till att det fanns sådana cykliska variationer för bl.a. natrium, kalium och koppar, så kunde man konstatera att sådana variationer även gällde för guld (såväl för flera andra grundämnen). Man kom fram till att koncentrationen av guld var som lägst mellan menstruation och som högst i och kring menstruation 43).

Samma läkare, Guy Abraham, visade tillsammans med kollegor i en studie 1998, att kolloidalt guld påverkar den kognitiva förmågan positivt, med att intelligensen (IQ) ökade med 20% hos försökspersonerna 12).

Andra kliniska studier bekräftar att kolloidalt guld har positiv effekt på reumatiska sjukdomar 15) 16) 17).

Man har även kunnat påvisa att kolloidalt guld har en positiv effekt både ifråga om mental förmåga och fysisk prestationsförmåga 18).

Därtill finns det ett flertal olika studier som visar att kolloidalt guld har en positiv effekt hos åldringar när det gäller inlärningsförmåga 19) 20) 21) 22).

Sedan 1980-talet så har kolloidalt guld använts inom molekylärbiologin, och används idag för ex.vis graviditetstester, och såsom spårelement vid användning av elektronmikroskop (TEM och SEM) 14).

Moderna studier visar också att guld i nanopartikelform har en terapeutisk effekt för behandling av diabetes 23) 24).

I en studie från 1984 så kunde man konstatera att guld visade indika­tioner på att vara ett viktigt spårelement på liknande sätt såsom järn, magnesium, koppar och zink, detta därför att man funnit det i håret hos nyfödda 25).

Studier visar också att guldnanopartiklar har en anti-inflammatorisk effekt. 26) 27).

Ytterligare studier har kunnat påvisa att guld i nanopartikelform har goda effekter mot cancer i olika former 28). Och även användbart för att upptäcka cancertumörer, då de fäster sig i högre grad vid dessa celler än vid andra 29) 30) 31) 32) 33) 34).

Det är också bevisat att guldnanopartiklar fungerar som katalysator för många kemiska reaktioner, då det är den enda metall som har en s.k. endotermisk kemisorptionsenergi (eng: ”endothermic chemisorption energy”), vilket innebär att den inte binder syre 35). Detta visar att guld i nanopartikelform som intas därmed inte förbrukas genom kemiska reaktioner i kroppen, utan kan komma att fungera som katalysator och därmed underlätta olika kemiska reaktioner i kroppen.

I en studie från 2015 där man gav försöksdjur av typen gnagare kolloidalt guld oralt, så kunde man konstatera att det skedde en aktivering och anpassning av immunsystemet, detta genom en ökning av produktionen olika typer av vita blodkroppar (vars uppgift är att oskadliggöra bakterier, parasiter, döda celler, m.m.). Det var mängden vita blodkroppar av typen fagocyter, lymfocyter, granulocyter och monocyter som ökade 36).

I en studie från 2015 37) så har man kunnat påvisa att fytokemiskt stabiliserat kolloidalt guld påskyndar läkeprocessen av sår hos råttor. Läkeprocessen var 4 gånger snabbare, och man kunde också påvisa en ökning av ämnet kollagen i huden. Med fytokemiskt avses kemiska processer som sker naturligt i växter, och det finns över 4000 olika s.k. fytokemikalier, inklusive s.k. karotener och flavonider.

En annan ny studie från 2015 38) visar att guldnanopartiklar hämmar den s.k. metallproteinasen utan att ha toxisk effekt. Metallproteinasen förbrukar kollagen, varför den hämmande effekten gör att nedbrytningen av kollagen minskar. Metallproteinas är en process som involverar enzymer och metalljoner, vilket på olika sätt påverkar specifika celler och deras funktioner. Kollagen är ett protein som finns i vävnader hos däggdjur, och som utgör mellan 25% till 35% av allt protein i vår kropp , särskilt då i stödvävnader som hud, brosk, blodkärl och senor. Om kollagenet minskar eller dess struktur bryts upp, så ger det en försvagad vävnad med ökad risk för blödningar.

Det har blivit allmänt erkänt att guldnanopartiklar har fördelaktiga biologiska egenskaper, inkluderande anti-inflammatorisk och anti-oxiderande effekt. Men man har också kunnat påvisa att guld i nano-partikelform har en skyddande effekt mot atopisk astma vid försök på möss 39). Man kunde påvisa att guldnanopartiklar som distribuerades nasalt reducerade allergenerna med 70% – 100%, samt begränsade produktionen av cytokiner, de små proteiner som fungerar som signal-bärare för att aktivera immunsystemet vid inflammationer. Därigenom minskade slembildningen.

I en studie från 1998 av användningen av guld inom två traditionella indiska medicinska traditioner – Ayurveda och Unani 40), så jämfördes dessa med ett modernt läkemedel baserat på guld (Auranofin som används mot reumatiska sjukdomar) på råttor. Och man kom fram till att såväl de två traditionella indiska medicinerna med guld såväl som det moderna läke­medlet hade smärtlindrande egenskaper. Man kunde också konstatera att den smärtlindrande effekten hos de två traditionella indiska läkemedlen delvis kunde begränsas om man i förväg gav råttorna läkemedlet Naloxon (en s.k. opiatantagonist som blockerar effekten av opiater), men detta skedde inte för det moderna läkemedlet. Och man antog då att guld är involverad i kroppens s.k. opiodreceptorer.

I en studie publicerad februari 2020 har man i djurförsök med framtvingad multipel skleros (MS) påvisat att nanopartiklar av guld fungerar som en katalysator, och därmed påskyndar att en speciell typ av gliaceller i hjärnan (oligodendro­cyter) utvecklar de skyddande myelinhöljen som finns runt neuroners axon (nervfibrer) i nervsystemet. Vid MS attackeras myelinet av immun­systemet, vilket försämrar signalöverföringen, leder till axonal död och slutligen neurologisk dysfunktion. Och denna upptäckt skulle därmed kunna innebära att kolloidalt guld kan användas tera­peutiskt mot multipel skleros.

Referenser:

  • Mahdihassan S.“Cinnabar-gold as the best alchemical drug of longevity, called makaradhwaja in India.” Am J Chinese Med, 1985; 13:93-108.
  • Higby GJ.“Gold in medicine, A review of its use in the West before 1900.” Gold Bulletin, 1982; 15:130-140.
  • Weiser HB.Inorganic Colloidal Gold Chemistry. Wiley, New York, 1933; 1:21-57.
  • Faraday MX.“The Bakerian Lecture — Experimental relations of gold (and other metals) to light.” Phil Trans R Soc Lond, 1857; 147:145-181.
  • https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Koch.
  • William O. Foye; Thomas L. Lemke; David A. Williams (1 September 2007).Foye’s principles of medicinal chemistry. Lippincott Williams & Wilkins. pp. 989–. ISBN 978-0-7817-6879-5. Retrieved 14 November 2010.
  • Maclagan NF.“The preparation and use of colloidal gold sols as diagnostic agents.” J Exp Path, 1947; 27: 369-377.
  • https://en.wikipedia.org/wiki/Keeley_Institute
  • https://en.wikipedia.org/wiki/Gold_salts
  • https://en.wikipedia.org/wiki/Jacques_Forestier.
  • Abraham, G. E., & Himmel, P. B. (1997). Management of rheumatoid arthritis: rationale for the use of colloidal metallic gold. Journal of Nutritional and Environmental Medicine, 7(7), 295-305.
  • Abraham, G. E., McReynolds, S. A., & Dill, J. S. (1998). Effect of colloidal metallic gold on cognitive functions: A pilot study. Frontier Perspectives, 7(2), 39-41.
  • Goodman SL, Hodges GM,et al.“A review of the colloidal gold marker system.” Scan Electron Microscopy, 1980; 11:133- 146.
  • Goodman SL, Hodges GM,et al.“A review of the colloidal gold marker system.” Scan Electron Microscopy, 1980; 11:133- 146.
  • Pincus T, Summey JA,et al.“Assessment of patient satisfaction in activities of daily living using a modified Stanford Health Assessment Questionnaire.” Arthritis Rheum, 1983; 26:1346- 1353.
  • Lansbury J.“Quantitation of the activity of rheumatoid arthritis.”Am J Med Sci, 1956; 232:300-310.
  • American Rheumatology Association. Dictionary of Rheumatic Diseases, Vol. I. Signs and Symptoms. Contact Associates International Ltd, New York, 1992.
  • Lezak MD. Neuropsychological Assessment. Oxford University Press, New York, 1995; 690 och 691.
  • McDowell I and Newell C. Measuring Health — A Guide to Rating Scales and Questionnaires. Oxford University Press, Inc, New York, 1987; 249-252.
  • Belza BL.“Comparison of self-reported fatigue in rheumatoid arthritis and controls.”Journal of Rheumatology, 1995; 22:639-643.
  • DeJong RN. The Neurologic Examination. Harper and Row, New York, 1967; 524-559.
  • Benedict R and Horton AM.“The construct validity of the fourword short-term memory test: A preliminary study.”International Journal of Neuroscience, 1990; 2:199-202.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25473284.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17380266
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/6498011.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22003968
  • http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0058208
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3473940/.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26241913.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26198622.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26198387
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26189409
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26155313
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26118624
  • http://dcwww.camd.dtu.dk/Nabiit/Catalytic%20activity%20of%20Au%20nanoparticles.pdf.
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26172176
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26222294
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26040283
  • http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26353593
  • Bajaj, S., & Vohora, S. B. (1998). Analgesic activity of gold preparations used in Ayurveda & Unani-Tibb.Indian Journal of Medical Research,108, 104-11.
  • Fricker, S. P. (1996). Medical uses of gold compounds: past, present and future.Gold Bulletin,29, 53-60.
  • Temkin, O. (1971).The falling sickness. A history of epilepsy from the Greeks to the beginnings of modern neurology. Baltimore: Johns Hopkins Press.
  • Hagenfeldt, K., Landgren, B. M., Plantin, L. O., & Diczfalusy, E. (1977). Trace elements in the human endometrium and decidua.Acta Endocrinologica,85, 406-414.
  • Niel, J. G., Chrestien, J. A. (1821).Recherches et observations sur les effets des preparations d’or du dr. Chrestien dans le traitement de plusieurs maladies, et notamment dans celui des maladies syphilitiques. Paris, Gabon: J. A. Chrestien.
  • Burnett, J. C. (1879).Gold as a remedy in disease, notably in some forms of organic heart disease, angina pectoris, melancholy, tedium vitae, scrofula, syphilis, skin disease, and as an antidote to the ill effects of mercury. London: Gould.
  • Eichhorst, H. (1886).Handbook of practical medicine. Volume 1. Diseases of the circulatory and respiratory apparatus. New York: William Wood and Company.
  • Potter, S. O. L. (1894).A compend of materia medica, therapeutics, and prescription writing, with especial reference to the physiological actions of drugs. Sixth Edition 1902. Philadelphia: P. Blakiston’s Sons & Co.
  • Robinson, A.P., Zhang, J.Z., Titus, H.E. et al.Nanocatalytic activity of clean-surfaced, faceted nanocrystalline gold enhances remyelination in animal models of multiple sclerosis. Sci Rep10, 1936 (2020). https://doi.org/10.1038/s41598-020-58709-w

För mer info om Kolloidalt Guld och Silver…

http://kolloidaltguldochsilver.se/

https://www.facebook.com/groups/www.kolloidaltguldochsilver.se/