Argyria (Argyrosis) är den medicinska beteckningen för den grå-blå färg­ning av huden som förorsakas av stabila silverföreningar som ansamlats i kroppens celler. Det är en mycket ovanlig företeelse, d.v.s. det finns för­hållandevis få kända fall. Men man vet att det förorsakas av en längre tids intag av starkt koncentrerad silver i jonform.

Det finns 2 kända fall av Argyria som har uppmärksammats i media under det senaste decenniet. Det är två amerikaner, Paul Karason (känd under benäm­ningen “Papa Smurf”, och som dog hösten 2013 av en hjärtattack och stroke), och Stan Jones (som var kandidat till senaten mellan 2002 och 2006) vilka båda tillverkade sitt eget kolloidala silver i form av silver­jonlösning, och utan att förstå vad dom tillverkade. Paul Karason har sagt i en intervju att han under en period tillsatte bakpulver och salt under tillverk-ningsprocessen med elektrolys. Stan Jones har i intervju sagt att han använde vanligt kran­vatten (inte avjoniserat/destillerat vatten) samt tillsatte saltlösning. Gemen­samt för dom båda var att dom tillverkade sitt eget kollodiala silver i form av silverjoner, och detta på felaktigt sätt, samt att de båda drack stora mängder (upp emot en halv liter om dagen).

Enligt olika studier där man i elektronmikroskop har analyserat dessa silver­föreningar, så består de i första hand av silversulfid (Ag₂S) och i andra hand av silverselenid (Ag₂Se).

Silver kan förekomma endera i jonform eller i metallisk form. Silver i jonform innebär att det är en silverförening som är vattenlöslig, där silver före­kom­mer i form av fria silver-joner (kemiskt sett betecknade som positivt laddade katjoner). Olika silverföreningar är mer eller mindre lösliga i vatten. Silver­oxid är begränsat löslig i vatten, silvernitrat har å andra sidan en extremt hög löslighet i vatten, medan silversulfid är prak­tiskt sett inte alls löslig i vatten, och silverselenid är överhuvudtaget inte löslig i vatten. Så frågan är då, hur har dessa olösliga silverföreningar kommit in i cellerna?

För att till fullo förstå detta så måste man förstå litet om kemiska reak­tioner, och vad det är som gör att en atom kan släppa ifrån sig resp. ta emot elek­troner, för att på sätt bilda olika kemiska substanser. Man måste också förstå hur en mänsklig cell är uppbyggd, och hur kemiska sub­stan­ser kan passera dess cellvägg ut och in.

En silvernanopartikel består alltså av väldigt många silveratomer som klumpats ihop och en silverjon är en fristående silveratom, som på grund av sin positiva elektriska laddning inte kan klumpa ihop sig med andra silver­atomer, men som lätt och gärna endera kan ta emot en fri elektron, eller dela på en elektron med en annan kemisk substans, för att återfå sin stabilitet och neutrala laddning.

Om man dricker mindre mängder kolloidalt silver i form av silverjoner så kommer allt eller nästan allt att reduceras till svårlöslig silverklorid i mag­säcken, och ytterst lite av detta kommer därefter att oxideras tillbaka till silverjoner för att kunna upptas i blod-banorna via tunntarmen. D.v.s. det mesta kommer att lämna kroppen den naturliga bakvägen. Men om man dricker mycket stora mängder (flera deciliter) snabbt så ökar också sanno­­­likheten för att en allt större del av detta inte kommer att reduceras till silverklorid, utan når tunntarmen som just silverjoner. Och väl i tunn­tarmen så kommer de att tas upp i blodet. En del av dessa silverjoner kommer att reduceras till silver-nanopartiklar i kontakt med olika reduk­tions­medel som finns i blodet (ex.vis glukos-molekyler, varvid silvernano­partiklar bildas, eller med kloridjoner, då blodet innehåller relativt mycket sådana i syfte att upp­rätthålla vätskebalansen samt syra/bas-balansen), men en del kommer att kunna cirkulera runt för att nå kroppens alla organ, inklusive underhuden innan de reduceras.

Mänskliga celler kan både ta emot och avge joner genom speciella “jon­kanaler” i sitt cellmembran, och det behövs för att grundämnen såsom natrium, kalium, magnesium, kalcium, m.m. ska kunna användas av cellerna.för olika livsviktiga biokemiska reak-tioner. Dessa “jonkanaler” finns i alla celler hos djur. växter, svampar och enklare organismer, och gör att kemiska substanser i jonform kan passera cellernas membran. Och det innebär att silver endast kan ta sig in i en cell i form av silverjoner.

Det är också viktigt att förstå att positivt laddade silverjoner (precis som alla joner) automatiskt dras till celler eftersom cellmembranen i cellerna är nega­tivt laddade.

Silvernanopartiklar kan däremot inte tränga igenom cellernas membran, dels därför att de är minst 50 gånger så stora i diameter som en silverjon. Och dels därför att de genom att i grunden vara neutralt laddade atomer men med ett svagt negativt elektriskt laddat yttre elektronskal, så ten­derar de snarare att stöta bort från celler.

Väl inne i en cell så kommer silverjonen inte att ha någon funktion, varför den kommer att reagera med svavel eller selen (som finns i alla celler), och bildar då silversulfid resp. silverselenid, vilka är två ytterst stabila silver­föreningar. Och i takt med alltmer silverjoner kommer in i cellerna, så kommer också dessa molekyler av silversulfid och silverselenid att växa sig allt större. Och om det är hudceller, så kommer de till sist att vara så stora att de blir synliga, d.v.s. att våra ögon uppfattar den blå-grå färgen i huden.

Varken silversulfid eller silverselenid är däremot toxiska, men dessa nano­partiklar av dessa svårlösliga silverföreningar förblir inkapslade i cellerna så länge som cellen lever. Och när cellen till sist dör, så kommer dessa att fri­göras och lämna kroppen den naturliga vägen, en process som tar mer eller mindre lång tid, beroende på vilken typ av celler i kroppen det är fråga om, varför argyria först och främst är något kosmetiskt.

Något som är värt att nämna, att den form av kolloidalt silver som tillv­erkades och användes förr, var silvernitratlösning av extremt höga kon­cen­trationer. Och under alla de år som de användes som registrerade läkemedel, så var det få fall som dokumen-terades sett till hur många som medici­ner­ades. Detta talar för att det inte enbart räcker med ett lång­varigt intag av stora mängder (eller höga koncentrationer) av silverjoner, utan att det skiljer mycket från person till person hur lätt och snabbt som silverjoner reduceras till dessa silverföreningar i cellerna.