Kolloidalt silver kan alltså förekomma i olika former, där man primärt skiljer mellan jonform och nanopartikelform. Och där den senare formen kan vara ren metallisk form eller s.k. “stabiliserad” form, d.v.s. nanopartiklarna av silver är endera fria eller fästa vid större molekyler av ett ämne som därigenom hindrar dom från att växa sig större. Om detta stabiliserande ämne innesluter hela nanopartiklarna, så betraktar man dessa nanopartiklar som ”inkapslade”. Och detta ämne som på så sätt kapslar in nanopartiklarna kan vara mer eller mindre motståndskraftigt för yttre påverkan. D.v.s. de kan lättare eller svårare lossna från silvernano-partiklarna.

Silver i jonform såsom det produceras i dag med elektrolys, skapar kemiskt sett ämnet silveroxid, vars löslighet i vatten är mycket låg (13 mg per liter vid 20° C; 25 mg per liter vid 25° C). I volym motsvarar detta 13 ppm resp. 25 ppm på 1 liter. Detta utgör därmed de maximala koncentrationerna som denna form av kolloidalt silver kan tillverkas, och för att undvika utfällning av silveroxid i botten så brukar det inte tillverkas till högre koncentration än 10 ppm. Denna form av kolloidalt silver ser ut som vatten.

Silver i nanopartikelform kan tillverkas i högre koncentrationer, men om nanopartiklarna inte “stabiliserats” till större molekyler, så kommer de med tiden och ökat koncentration, att slås ihop till allt större nanopartiklar, vilket man inte önskar. Av den anledningen så tillverkar man inte gärna kolloidalt silver i form av obundna nanopartiklar i högre koncentrationer än 20 ppm. För kolloidalt silver där nanopartiklarna har stabiliserats till större molekyler, så kan man tillverka så pass starka koncentrationer som lösligheten har för detta stabiliseringsämne man använder.

Kolloidalt silver i form av inkapslade nanopartiklar skiljer sig också åt beroende på vad för slags inkapslingsämne man använder, detta därför att dessa inkapslingsämnen har olika motståndskraft för yttre påverkan, ex.vis saltsyran i magsäcken och enzymer i mag- tarmsystemet.

Om man dricker kolloidalt silver i jonform (den färglösa varianten som kemiskt alltså består av en svag silveroxidlösning), så kommer all silveroxid att genomgå en reduktion i kontakt med kloridjonerna i magsäcken, varvid silverklorid bildas. Magsäckens innehåll av vätska varierar över tid och från person till person mellan ca: 50 – 200 ml, och detsamma gäller ph-värdet, som varierar mellan ca: 1 – 3. Detta gör att möjligheten eller risken att all silveroxid ska reduceras till silverklorid också beror på detta. Klorid-jonerna kommer från saltsyra och natriumklorid som bildas i magsäcken. Om man enbart dricker några teskedar med 10 ppm sådant kolloidalt silver, då kan man vara tämligen säker på att all silveroxid också reduceras till silverklorid. Om man istället häller några teskedar med sådan KS i ett större glas om några deciliter vatten och rör om och sedan dricker då ökar också sannolikheten för att en del av dessa silverjoner snabbt kan passera magsäcken och ut i tunntarmen, särskilt om vattnet inte är kallt. Kallt vatten sluter nämligen magmunnen. Och detsamma gäller om man dricker KS i samband med mat. D.v.s. om man dricker jonformen av kolloidalt silver, och önskar en maximal upptagningsförmåga i tunntarmen, då ska den KS man dricker spädas ut i flera deciliter med avjoniserat eller destillerat vatten, som bör vara kroppsvarmt, eller i vart fall rumsvarmt. Och man ska inte ha ätit något timmarna innan.

Om man dricker kolloidalt silver som är reducerat till nanopartiklar av silver så gäller samma regler där, d.v.s. man bör undvika att dricka i samband med mat, och man bör späda ut det med vatten, som bör vara kropps- eller rumstempererat. Dock är det inte nödvändigt att vattnet är avjoniserat eller destillerat, detta eftersom nanopartiklarna redan är i reducerad form och därmed inte påverkas av mindre mängder föroreningar i vattnet. Det vatten som man blandar ut med ska dock vara drickbart. När dessa silvernanopartiklar när magsäcken och dess saltsyra med kloridjoner så kommer mycket av av dessa att reagera med klorid-jonerna och bilda silverklorid. Icke-stabiliserade silvernanopartiklar är på så sätt mer utsatta för att reagera med kloridjonerna till skillnad från de ”stabiliserade” dito. Men det beror också på vad för slags ämne som fungerar som ”stabilisator”, eftersom de är mer eller mindre motstånds-kraftiga för dessa kloridjoner. Generellt gäller dock, att få stabiliseringsämnen förmår motstå den sura miljön och den höga koncentrationen av kloridjoner i magsäcken, så man kan vara ganska säker på att det mesta omvandlas till silverklorid.

Det finns inkapslingsmedel som är helt okänsliga för saltsyran i magsäcken, varvid ingen kemisk omvandling till silverklorid sker, så silver-nanopartiklarna förblir därmed opåverkade tills de når tunntarmen. Om man vill att silvernanopartiklarna ska upptas i blodet, så måste detta inkapslingsämne vara av sådant slag att de enzymer som finns i tunn-tarmen kan avlägsna detta där. Det finns också inkapslingsämnen som är så pass starka och motståndskraftiga att de kan passera hela mag- tarmsystemet utan att lossna, och därmed lämna kroppen den naturliga ”bakvägen”.

Och oavsett, så är det viktigt att förstå, att det alltid kan frigöras silverjoner från dessa silvernanopartiklar, vare sig de är stabiliserade och inkapslade eller ej. För maximal terapeutisk effekt så är det viktigt att så mycket som möjligt av det kolloidala silvret är i nanopartikelform, d.v.s. inte i jonform. Orsaken är att silvernanopartiklar fungerar som reservoarer, från vilka silverjoner kan frigöras för att på så sätt oskadliggöra patogener (sjukdomsframkallande bakterier, svampar och bakterier) när de kommer tillräckligt nära, och därmed inte förbrukas så lätt och snabbt. Detta tvärt emot silverjoner, som endast förekommer i instabil jonform under begränsad tid, och lät kommer att reduceras till stabila silverföreningar, inte minst den i princip olösliga och verkningslösa föreningen silversulfid.

Silverklorid, som alltså bildas i magsäcken när man dricker kolloidalt silver som inte har stabiliserats och kapslats in av ett ämne som motstår saltsyran där, har väldigt låg löslighet i vatten, uppskattningsvis mellan 0.8 – 3 mg per liter (0.8 – 3 ppm) beroende på temperatur. Men denna löslighet minskar i praktiken som följd av överskott på kloridjoner i magsäcken, varför 2 – 3 ppm kan anses som en absolut övre gräns för denna koncentration. Vad som händer är att av de 10 ppm silverjoner, som i kontakt med kloridjonerna i magsäcken, ombildas till silverklorid, så kommer det mesta av denna silverklorid att fällas ut till saltet silverklorid i fast form, och endast en mindre del att stanna kvar i jonform såsom silverklorid (d.v.s. med positivt laddade silverjoner tillsammans med negativt laddade kloridjoner).

Av nyssnämnda anledning är det viktigt att så litet som möjligt av silvret omvandlas till silverklorid i fast form, eftersom silverklorid i fast form kommer att passera tarmsystemet tämligen opåverkat, på grund av att silverklorid i fast form har svårt för att oxideras tillbaka till jonform. En viss oxidation kan tänkas ske i tjocktarmen, eftersom ph-värdet är högre där, men det är också en syrefattigare miljö, vilket minskar denna sannolikhet. Så det allra mesta av denna fasta silverklorid lämnar kroppen med avföringen.

Den mindre del av silverklorid i jonform (och som består av positivt laddade silverjoner och negativt laddade kloridjoner) som återstår kommer därefter ut i tunntarmen där den sugs upp och förs vidare till levern, och därefter vidare ut i blodet. Blodet innehåller glukos, vars koncentration är mellan 700 – 1400 ppm ( mg / l ) om det har gått mellan 2 – 8 timmar sedan man senast åt något. Och blodet är också normalt något basiskt (ph 7.36 – 7.41), vilket tillsammans gör att silverjonerna mycket lätt kommer att reduceras till silvernanopartiklar på ett liknande sätt som när man själv gör det vid tillverkning av kolloidalt silver i nanopartikelform. Reduktionen sker dock inte omgående, så under tiden som silverjonerna cirkulerar runt i blodbanorna så kommer en del av dom att reduceras till silver, medan andra fria silverjoner kommer att dras till olika celler i och längs blodbanorna, där de sedan passerar cellernas jonkanaler och reduceras till silversulfid eller silverselenid och därmed s.a.s. kapslas in i dessa celler.

Om man har druckit kolloidalt silver i nanopartikelform, så kommer sannolikt inte allt silver att ha omvandlats till silverklorid, men man ska ändå utgå från att mycket av det kommer att bli silverklorid. Så vad som sedan kommer ut i tunntarmen kommer både att vara silverklorid och silvernanopartiklar.

Om man har druckit kolloidalt silver i nanopartikelform där dessa har kapslats in av ett ämne som motstår saltsyran, så kommer de också att nä tunntarmen helt opåverkade.

Det är viktigt att förstå att silverjoner är mycket instabila, så när det når  blodet så kommer det mer eller mindre omgående att reduceras till endera silvernanopartiklar (i kontakt med glukosmolekyler) men kan alternativt också komma att fästa sig vid olika celler som de stöter på.

Om de fäster vid en cell så beror detta på att silverjonerna har en positiv elektrisk laddning, medan våra celler i vilotillstånd har en negativ elektrisk laddning. Så likt två magneter av olika pol så dras till mot varandra. Silverjonerna kommer därefter via cellernas s.k. jonkanaler, att tas upp av cellerna. Och då silverjoner inte har någon funktion i cellerna, så kommer de att tas hand av de speciella proteiner som kallas för metalloproteiner, och som har till uppgift att styra över viktiga metalljoner till processer i cellerna där de behövs, ex.vis järn, magnesium, zink, etc. Men också att oskadliggöra metalljoner som endera anses oviktiga, farliga eller som är viktiga men som det finns för mycket av. Och det senare två alternativen innebär att silverjonerna får reagera med svavel eller selen, två grundämnen som finns i alla celler, och på så sätt oskadliggörs silverjonerna, som nu bildat olösliga molekyler av silversulfid och/eller silverselenid.

Silvernanopartiklar i blodet är mera effektiva när det gäller att döda patogener, d.v.s. mer effektiva än silverjoner, och orsaken är att ytan på alla bakterier, virus och svampar har en svag positiv elektrisk laddning, som därmed stöter bort alla joner, inkl. silverjoner, men som drar till sig de svagt negativt laddade silvernanopartiklarna. Och det är också så som patogener infekterar celler, genom deras positiva elektriska laddning gentemot cellernas negativa elektriska laddning. Silverjoner kan dock döda patogener vid direktkontakt, men för att detta ska vara effektivt så krävs det att koncentrationen silverjoner också är jämförelsevis hög.

Vad som händer när en silvernanopartikel, genom den elektriska dragningskraften, dras till en patogen, är att när avståndet blir tillräckligt litet, så sker en elektrisk urladdning, varvid en silveratom frigörs, och från denna atom så frigörs den yttersta elektronen så att silveratomen blir en silverjon som s.a.s. ”skjuts” mot patogenen. Och det är denna elektriska urladdning som förstör patogenens yttre, varvid den dör. En silvernanopartikel innehåller dessutom hundratals silveratomer, varvid många sådana urladdningar kan ske mot patogener i nanopartikelns närhet. Silverjonen som frigörs kommer därefter i kontakt med svavelhaltiga ämnen på dessa patogeners yta, vilka fungerar som reduktionsmedel, något som försvagar dessa patogener. Eller så kommer dessa frigjorda silverjoner att tränga in en i dessa via dessa jonkanal, där den sedan omvandlas och lagras som en molekyl av silversulfid- eller silverselenid.

Och de molekyler av silversulfid och silverselenid som på så sätt skapas och byggs upp i cellerna, vare sig det är hos patogener eller i kroppens egna celler, de stannar där i cellen så länge som cellen lever, varefter den till sist lämnar kroppen den naturliga vägen. Av denna anledning är det inte bra att kontinuerligt dricka kolloidalt silver, eftersom detta ökar risken för att alltmer silversulfid och silverselenid ska lagras i cellerna. Ty även om alla celler förr eller senare dör, och dessa ämnen kommer att lämna kroppen, så är det bevisligen så att särskilt i levern och i huden så kommer dessa silverföreningar att lagras. Och även om det inte finns några bevis för att detta skulle vara farligt, så ökar det risken för att få den gråfärgning av huden som kallas för Argyria.

Dricker man kolloidalt silver, så ska det därför endast ske under kortare tidsperioder (dagar), och det ska endast ske med silver i form av nanopartiklar som har stabiliserats och kapslats in av ämnen som motstår saltsyran i magen, men som avlägsnas när det når tunntarmen, som förslagsvis gelatin eller lecitin. Eller om man har för avsikt att de inte ska nå blodbanorna utan passera hela mag- tarmsystemet för att verka där, då bör silvernanopartiklarna förslagsvis vara inkapslade av endera polysackariderna xanthan-gummi eller guargummi.